Det är inte bara du, det är jag också.
Jag hatar att vara ensam i detta. Ett pris man får betala för brottet antar jag, ett av många pris. Frågade om han hade funnit nån man till mig:
självklart! men jag var redan upptagen...
och eftersom jag själv la ribban har det varit svårt sen dess...
Förnuftet vill göra det rätta - predika och dra gränser. Men resten har när allt kommer omkring varit ensam i nio månader och är tydligen beredd att bryta mot alla regler och värderingar för att någon annan än jag själv ska slicka mina sår. Det blir mer och mer svårt att känna igen sig själv i tider som denna. Ber jag om det?
Kommentarer
Trackback