The days I recall being wonderful

Okej okej, jag kan erkänna att jag var ett uns melodramatisk innan, men jag försvarar mig med att det är något av min grej. Jag hatar faktiskt inte mitt jobb, trots att vi nästan bara pratar om barn och andra medelålders saker. Ärligt talat så älskar jag mitt jobb just nu, hur svårt det än var att pallra sig hit i morse efter 2 semesterdagar+2 helgdagar+2 sjukdagar. Men jag älskar att vara här, för det är en fristad, en skön liten bubbla där allt kretsar runt licensnycklar, normal.dot(m)-filar och patchar. Ingenting annat spelar roll. Dessvärre måste jag väl gå hem någon gång och möta den riktiga, ganska kaosartade, världen. And I don't want too. Därute är det faktiskt väldigt kallt och jag måste ta jobbiga beslut som jag inte vill ta. Känner mig lika delad som ekonomipack skinka, minst. Jag borde ta ett beslut och för en gångs skull hålla mig till det, men det verkar inte riktigt vara min melodi. Det är för stort, det är för mycket på en gång, och herregud, kan inte nån bara bestämma allt åt mig? Som när man var liten och ens föräldrar till och med valde kläder till en. När jag väl fick välja själv kom jag i röda tights och rosa tröja och blev skickad tillbaka till mitt rum för ett nytt försök. Nu förtiden är det jag själv som står för tillbakaskickandet. Kliché.

Nåja, jag tror jag får byta tillbaka till Love isn't stronger than wine. Och börja jobba på min bitterhet. Bra plan.