The days I recall being wonderful

Fin början på helgen med sån frunktansvärd migrän att inte ens zomig näsal + inges migrändmedicin + 2 diclofenac + kaffe hjälpte. Hade inte påplusandet av 2 panodil slutligen däckat mig skulle jag tagits in akut på order av nån läkare på mammas jobb, hjelp. Efter typ tolv timmar hade jag dock återhämtat mig och trotsade mina krampande hjärnartärer och begav mig till tacksittningen. Den enda jag kände där var Johan och han var konstant illojal och pratade med åkersorken (av alla människor) och sin f.d. icall-chef vid namn... karin? Vid själva sittningen blev jag placerad brevid massa massa tyskar och min bordskavaljer Martin från Danderyd som läste juridik och älskde the Notebook. Han såg lite ut som att någon hade tappat ett strykjärn i huvudet på honom när han var liten, men var trevlig - förutom att han envisades med att kramas och säga aaaaw  väldigt mycket. Med en flyktig Johan som enda sällskap började jag i mitt övergivna tillstånd efter bordbrytningen prata med den bottenlöst fula killen gustav som till en början var trevlig men sedan försökte tvångla mig mot ett stängsel. Han var jättejätteäcklig och skulle lägga kommentarer om mitt efternamn i stil med att jag glimmade som ingen annan ädelsten bla bla bla. Bara för att jag försvarade honom inför någon kille som sa att man var bög om man skrev poesi så betyder det inte att jag vill hooka honom, en detalj som han nog missat. Kul att han kommer vara där på tjänstemannasittningen nästnästahelg. Snyggförmannen J fick jag dessvärre inte pratat så mycket med, men en hand om midjan fick jag och dessutom fem minuters ostörd tid då jag kunde glo på honom utan att han såg, och det räcker för mig iallafall ett par dagar till. Träffade spääx-människor på mellanfesten som var ytterst kärvänliga och jag slog vad med johan om att han inte skulle hitta en tjej som var snyggare än Lina i spääxmanusgruppen, ett vad som johan tog på stort allvar och involverade väldigt många andra i. Jag vann vadet iallafall efter typ omröstning och fick nog, om än kortvarig, respekt från några av spääxkillarna. Lina kommer nog eventuellt tycka att jag är obehaglig.

Lördagen blev ganska misslyckad. Sov av och till hela dagen och på kvällen tvingade jag iväg migsjälv till vildanden för att förfest innan sydskånska trots att jag inte alls var pepp och dessutom väldigt osugen på att förtära alkohol. Efter typ 1½ timme på sydskånska lessnade jag och bratte totalt och satte oss i en busskur och pratade om skelett i garderoben, folk vi hatade och mitt eviga moment 22. För varje gång jag berättar den sjukt långa historien känns det mer och mer avlägset och nu börjar jag nästan tro att jag inbillat mig alltihopa. Ska titta på bilden en stund nu dels för att återfå lite hopp och dels för att jag ärligt talat inte har något bättre för mig.