The days I recall being wonderful

Precis som Lillian så känner jag mig extreeeemt gammal. Nyss, på väg hit till jobbet, så cyklade jag förbi min lille granne Anton som är typ 5-6 år (han kan mycket väl vara 12, jag kan inte uppskatta barns ålder). Först tänkte jag -ska man säga hej till en sån liten? Jag hälsar ju knappt på mina vuxna grannar...  Efter en halv sekunds överläggande bestämde jag mig för att vara cool och ungdomlig så jag nöjde mig med att le med mina nyborstade tänder. Gissa om inte  ungen tittar på mig som att jag är dum i huvudet och säger hej högt och tydligt! Ägd av en unge, happy friday till mig!
En annan sak som får mig att känna mig gammal är mitt jobb. Jag sitter ju banimej och möglar på ett kontor och är heltidsanställd. Som att gå i skolan fast värre. Det är lite tråkigt att inte komma i kontakt med människor på andra sätt än via telefon, tyckte jag fram tills igår iallafall då det knackade på dörren i samband med att posten kom. Osminkad och i oinspirerande kläder (byxor och långärmad vit tröja - sen NÄR har jag på mig sånt?!) öppnar jag dörren och möts jag av nån medelålders lönfet postgubbe? nej. Möts jag av en kvinna i valfri ålder? Nej. Möts jag av en främmande ung kille? Nej. Jag möts av f.d. spykist som jag dessutom var kompis med när jag var liten (tror dock inte att han minns det, dizzen). Lilliian - you know strutshalsen med den sökande blicken i matsalen? IT WAS HIM. Så fort jag tackat snällt för posten som inte gick ner i brevinkastet (för att han inte hade stoppat ner de andra ordentligt) stängde jag dörren och önskade att jag var snygg osminkad och såg ut som Jennifer Aniston i långärmat och byxor. Jag tröstar mig med att han är mer loser än mig eftersom han jobbar på citymail 1 år efter studenten.

Ikväll får jag en gamlingspoäng till, jag ska nämligen bowla med älskade baxibles! På lördag ska jag dock bli ung och vild igen och gå på Matildes sommarfest/reunion/18-årsfest/avskedsfest!

Och missa in Veronica Maggio på söndag 20:45 på Malmöfestivalen!