300 slow days in a row
...är just vad jag har att vänta mig. Ens liv är officiellt enformigt och förutsägbart när man tre morgnar i rad möt samma tjej, som jag gick i parallellklass med under högstadiet, på hardebergaspåret - hon powerwalkar (KLOCKAN ÅTTA PÅ MORGONEN?!?) och jag, suck, är på väg till jobbet. Idag, andra dagen i rad, träffade jag dessutom samma gubbe med rullator på exakt samma ställe som igår. Han rörde sig så långsamt att jag började överväga om han helt enkelt inte kommit längre sen jag såg honom där igår.
Varje morgon cyklar jag dessutom förbi Spyken. Det känns lite bakåtsträvande. Dessutom ser jag alltid någon lärare utanför och blir lite melankolisk. Inget bra sätt att börja dagen. Men idag var det ganska roligt att passera, eftersom skräckslagna ettor som säkert ägnat timmar framför spegeln i morse stod utanför och darrandes inväntade sitt öde. Kände mig sådär gammal igen. Och faktiskt ganska vis - en effekt av att själv cykla till sitt kontorsjobb där förövrigt min lönespecifikation väntade, score. Dock kommer de små få något som jag inte kommer, nämligen nya vänner. För mig är det tvärt om, jag går minus på vännerkontot. Alla bara åker.
Varje morgon cyklar jag dessutom förbi Spyken. Det känns lite bakåtsträvande. Dessutom ser jag alltid någon lärare utanför och blir lite melankolisk. Inget bra sätt att börja dagen. Men idag var det ganska roligt att passera, eftersom skräckslagna ettor som säkert ägnat timmar framför spegeln i morse stod utanför och darrandes inväntade sitt öde. Kände mig sådär gammal igen. Och faktiskt ganska vis - en effekt av att själv cykla till sitt kontorsjobb där förövrigt min lönespecifikation väntade, score. Dock kommer de små få något som jag inte kommer, nämligen nya vänner. För mig är det tvärt om, jag går minus på vännerkontot. Alla bara åker.
Kommentarer
Trackback