The days I recall being wonderful

Håll i åtanke att jag bor på Mårtens fälad. Här bor pensionärer i stil med älskvärda favoriten Barbro och barnfamiljen av samma sort som Grudge-ungen mittemot som står och säger hejhejhejhej vid vår grind. Denna sorts människor sover vanligen till typ sju på morgonen, även helger, då de går upp och börjar skrika/klippa gräsmattan eller dylikt. Det betyder att de följdaktigen går och lägger sig nånstans vid åtta på kvällen, om de är lite syndiga och det är helg. Nattetid, oavsett måndag eller lördag, passerar det typ 2 bilar/h på min gata. Här är alltså ganska dött.
Det var på grund av dessa faktorer som jag blev mäkta förvånad när jag fredag kväll, runt 02:00-snåret förstrött cyklandes mot mitt hem, mötte en människa till fots. Fyllegubbe/våldtäktsman/galning tänker jag, men ack vad skenet kan bedra. När jag passerar denne varelse vänder han sig om, och vad möts jag av om inte ett fantastiskt vackert ansikte, underbart lockigt hår och ett stort leende. Varelsen var typ fulländad. Han var förmodligen en full student på villovägar, men jag lyckades tack vare mitt helnyktratillstånd övertala migsjälv om att han fanns på riktigt. GodDamn.