The days I recall being wonderful

Efter att ha lurat en stund har jag kommit fram till att jag inte gillar avslutningar. Iallafall inte denna. På nåt sätt lyckas jag känna mig både splittrad och ensam på en gång. Jag känner mig inte hemma, och detta är exakt samma känsla som jag haft... ja, så länge jag kan minnas. Det har ett pris att alltid vilja vara överallt, du fastnar ingenstans, du har inget att falla tillbaka på. Ingen ger dig en plats, du får ta den, varjegång. Och det är jobbigt att alltid försöka hålla allt tillsammans.