The days I recall being wonderful

Där hade vi det svart på vit - jag kan inte ens skriva ett blogginlägg utan att göra det överdrivet komplicerat. Nu ska jag vara konkret, fast använda kodnamn för min (och andras) säkerhet. Så:
I söndags kväll var vi på lite partaj hos Rasmus. Där träffade jag på en gammal... (här finns inget korrekt ord, så någon får gärna inflika något) bekant. Bekanten, eller whatever, kan vi kalla för K. Jag och Stina träffade K på Roskilde, den där tidiga morgonen efter ett rave när vi hade hittat Star Wars-campet, och redan då reagerade jag: pliiing. Han följde, mestadels ensam, med oss på Sambatåget, och när jag och stina gick tillbaka till gamle gode Westcamp, så var K puts väck. Lite hann jag tänka på det, men snabbt slogs K bort ur huvet, kanske pågrund av alkohol eller kanske av att vi faktiskt var på roskilde festivalen, där man inte kan hålla en tanke mer än typ 10 minuter. Dessutom hade jag huvet på annat håll som det var. När jag väl kom hem, med mina fina brännskador som alla säkert minns, tittade jag självklart i katalogen, tänkte hmm och sen kom det personer och saker i huvet igen.
Men så träffade jag K igen hos Rasmus i söndags. Det var jättetrevligt, lite för trevligt. Med alkohol i blodet, yet again. För första gången på nästan ett halvår, lyckades någon få mig att inte tänka på A i mer än 10 minuter, ja, K lyckades i flera timmar. Men inget bestämdes, och jag orkar inte vara tjej och höra av mig. Och bli dissad igen. Jag har gjort det otaligt många gånger, särskilt på senaste tiden, och det finns en finns förnedring i det. och för att inte tala om desperation. (Fast det är väl ingen hemlighet att jag är desperat heller å andra sidan). There's a thing called peace of mind, that I will never find. Nu håller jag på att driva migsjälv till skogs.