You said you were leavin...
Jag har bara ett par saker att skriva om min helg. Eller snarare min freddag. Mitt ego fick två härliga uppsving under kvällen. När jag gick, helt ensam, på en tom gata, påväg på från Gustav till Kasinot möts jag av en svart kille som säger "hey sexy, lookin goooood!!". Jag blev livrädd och stirrade på honom och ökade stegen, tänkte att han kanske skulle våldta mig på öppen gata på den tidiga kvällskvisten. Man är då allt bra tacksam för komplimanger.
Senare på kvällen kom kommentar två. Jag stod och pratade med 4 eller 5 (minnet lite blurrigt) killar, som förvisso förmodligen inte var ett dugg snygga. Efter kanske 20 minuter (let's face it, tidsuppfattningen är inte heller den bästa) så säger en av killarna "jadu, hur känns det nu att stå med ett gäng killar som alla öppet stöter på dig?". Vad som lät som ett bra svar på det hela just då var: "hähä, jag är van. (är jag?! since WHEN?!) Dessutom är det ju ganska lätt att vara avslappnad när man vet att man har pojkvän." Inte ens då slutade den äckliga asiaten flytta sig närmare mig hela tiden. Han fattade verkligen inte vinken när jag tog ett steg bort från honom varje gång han flyttade ett steg mot mig.
Trots att det faktiskt var riktigt kul där så gav jag och Astrid upp rejält tidigt för att åka hem. Hon tog en ganska tidig buss och jag satt jätte länge på busstationen tills Martin kom och hämtade mig. Kan förövrigt tillägga att jag fortfarande var full när jag kom hem. Somnade 3-4 gånger på busshållsplatsen, måste sett helt galen ut.
Resten av helgen har jag enbart sovit. Oerhört skönt.
Jag har två fenomenala idéer.
För det första ska jag döpa om mej till Charlotta A. Rubin (A = Adler)
För det andra ska jag på nåt vänster vinkla saker så att landstinget eller whoever betalar min solarie-tid, i egenskap av behandling av acne eller liknande. Genialiskt.
Talstrejks-skillsen sitter i.
Har inte gjort min svensk-läxa. I am so bad. Jag och Stina ska göra den imorgon på lunchen. Och sen är det ju spyx-ansökning imorgon, and I gotta edmit I have a liiittle advantage.
Jag kom precis på en så sorglig och nästan läskig sak. Trots att det är exakt ett år sen nu så kan jag fortfarande minnas hur det luktade ute, hur det såg ut, och hur jag kände mig för exakt ett år sen, varje gång jag lyssnar på The bridge builders med Bob Schneider. First cut is the deepest, herregud vad det stämmer.
Senare på kvällen kom kommentar två. Jag stod och pratade med 4 eller 5 (minnet lite blurrigt) killar, som förvisso förmodligen inte var ett dugg snygga. Efter kanske 20 minuter (let's face it, tidsuppfattningen är inte heller den bästa) så säger en av killarna "jadu, hur känns det nu att stå med ett gäng killar som alla öppet stöter på dig?". Vad som lät som ett bra svar på det hela just då var: "hähä, jag är van. (är jag?! since WHEN?!) Dessutom är det ju ganska lätt att vara avslappnad när man vet att man har pojkvän." Inte ens då slutade den äckliga asiaten flytta sig närmare mig hela tiden. Han fattade verkligen inte vinken när jag tog ett steg bort från honom varje gång han flyttade ett steg mot mig.
Trots att det faktiskt var riktigt kul där så gav jag och Astrid upp rejält tidigt för att åka hem. Hon tog en ganska tidig buss och jag satt jätte länge på busstationen tills Martin kom och hämtade mig. Kan förövrigt tillägga att jag fortfarande var full när jag kom hem. Somnade 3-4 gånger på busshållsplatsen, måste sett helt galen ut.
Resten av helgen har jag enbart sovit. Oerhört skönt.
Jag har två fenomenala idéer.
För det första ska jag döpa om mej till Charlotta A. Rubin (A = Adler)
För det andra ska jag på nåt vänster vinkla saker så att landstinget eller whoever betalar min solarie-tid, i egenskap av behandling av acne eller liknande. Genialiskt.
Talstrejks-skillsen sitter i.
Har inte gjort min svensk-läxa. I am so bad. Jag och Stina ska göra den imorgon på lunchen. Och sen är det ju spyx-ansökning imorgon, and I gotta edmit I have a liiittle advantage.
Jag kom precis på en så sorglig och nästan läskig sak. Trots att det är exakt ett år sen nu så kan jag fortfarande minnas hur det luktade ute, hur det såg ut, och hur jag kände mig för exakt ett år sen, varje gång jag lyssnar på The bridge builders med Bob Schneider. First cut is the deepest, herregud vad det stämmer.
Kommentarer
Trackback