The days I recall being wonderful

I kissed you good bye at the airport.
I held you so close to me.
I said ’So here we are now and I can’t stop from crying Lilly’.
And you said ’Hey hey hoo, you know this is the way to go
You will forget about me when I’m on that plane.

Att ta farväl är en sak jag inte kan hantera. Särskilt när vad som ska hända verkligen sjunker in. Stina är bara borta i 25 dagar, men det längsta vi varit från varandra de senaste 1½ åren som vi känt varandra är 10 dagar - då var det sommar, och det var jag som inte var hemma. På nåt sätt är det mycket enklare, att vara den som åker.
Nästan varenda dag i nästan 550 dagar, om inte i egen hög person så via sms eller telefon. Nu ska det helt plötsligt bli 25 dagar med på sin höjd mail-kontakt.

Mitt knä + Stinas avresa + bokbrist + full hjärna innebär att jag knappast kunnat plugga ikväll. Grädden på moset just nu hade väl ändå varit ett skitdåligt resultat även på spanskan. Men vem f-aan vill ha grädde på moset egentligen?

klockan är ett, nu ska jag försöka få in sju sidor glosor.