The days I recall being wonderful

Jag blev utmattad igår - på alla sätt det finns förmodligen. Helvetisk dag i skolan med historia-prov och tal, men mirakulöst nog överlevde jag. Såg Kexet sen med Stina, Ragz och en stor andel av småfolket. Riktigt riktigt bra faktiskt, och vi gjorde mycket väsen av oss för att bara vara typ tio personer. Det gör ont att säga, men vissa delar av kexet var bättre än spyxet - tyvärr. Efter att vi hade sagt hejdå till Stenen (dämn va jag kommer sakna henne!) åkte vi hem. Vid det laget orkade jag knappt stå eller prata. Hur blev allt så jobbigt helt plötsligt. Men som ragnvi sa: Du får nog kämpa en hel del bara för att hålla dig flytande. Och det stämmer nog. Det suger helt enkelt att sakna självförtroende och vara allmänt komplex.

Jag somnade klockan tolv igår med Lars Winnerbäcks Jag är hos dig igen spelandes på repeat, och då verkligen sov jag. Väldigt djupt tydligen, för när jag vaknade för första gången var klockan två. Jag gick ut och sprang sen, i hopp om att kunna omvandla klumpen i magen till ilska och sen springa bort den. Det funkade inte. Men när jag kom hem ringde jag Berns - med målsman kommer jag in på konserten. Allt hänger nu på min pappa. Snälla...

Just a chance that maybe we'll find better days